Till minne av Björn-Eyvind Swahn (2016-02-02)

Till minne av Björn-Eyvind Swahn

I söndags somnade naturfotografen Björn-Eyvind Swahn in, drygt 82 år gammal. Han var min förebild, inspiratör och fotolärare, men också en god vän. När jag 1988, som tonåring, började fotografera var det min dröm att få träffa honom.

När Björn-Eyvind så en vårdag året efter besökte mina hemtrakter under ett stort fågelarrangemang på Torhamns Udde i Blekinge, smög jag mig blygt fram med teleobjektivet på kameran, zoomade honom, och försöka smygfota honom. Som den observanta fotograf han var så upptäckte han mig, till min förskräckelse, och kom fram och hälsade. Än idag minns jag vårt första möte och hur han presenterade sig, medan jag klämde ur mig ett: ”Hej, jag heter Seth Nilsson. Jag gillar naturfoto och bor här i Torhamn”. Vi började prata lite och av någon anledning kom vi in på religion. Röd i ansiktet och med darrande röst berättade jag att jag var kristen. Då sa Björn-Eyvind, på sitt alltid lika rättframma sätt: ”Vad du än gör, Nilsson, så skäms aldrig för det! Du ska stå för det du tror på. Du ska vara som du är och jag ska vara som jag är. Då blir det alltid bäst.” Detta var så typiskt Björn-Eyvind, han var alltigenom rättfram i allt han tyckte och tänkte och hade aldrig på sig någon mask. Dessa ord om att vara sig själv kom att betyda mycket för mig som blyg ungdom.

Något senare gick jag på en fotokurs han höll i, inte bara en gång, utan tre gånger för att suga i mig allt han sa. Han hade så mycket att lära mig som ung naturfotograf och delade med sig av både kameratips och bra utflyktsmål. Björn-Eyvind hade en fantastisk livsglädje, karisma och var utmärkande social och nyfiken av sig. Något av det jag själv upplevde som ytterst lärorikt och intressant var att lyssna på hans medryckande föredrag och hans kunniga svar på lyssnarnas kluriga frågor i Radio Blekinges direktsända naturprogram. Intresserad som jag var av naturfoto och av Blekinges natur, ville jag inte missa något av dem. När jag så i mitten av nittiotalet oturligt nog hade lektioner under programtid fann jag inget annat råd än att snabba mig ut på rasten innan lektionen för att sätta på en bandspelare jag lät ligga i bilens framsäte, laddad med nya batterier för att spela in första halvan av programmet. Detta var ju innan dagens digitala teknik, så när lektionen var slut gick jag genast ut och bytte sida på kassetten för att inte missa något av programmet. Så snart skoldagen var slut lyssnade jag sedan ivrigt på alla spännande samtal och tips han gav om den Blekingska naturen.

En av Björn-Eyvinds favoritplatser var Torhamns Udde. Uppskattningsvis var han där fyra gånger per vecka under höst och vår och otaliga gånger möttes vi där ute. De gånger vi inte träffades ute på udden, svängde han många gånger fram med sin gröna jeep till min lägenhet i Torhamn och ringde på dörren. ”Hej, Nilsson! Du kan inte sitta inne. Du måste ut och fota, annars blir det inga bilder”, sa han ofta och hade han hittat något speciellt så tipsade han alltid om det. Hans sa ofta: ”Jag får ju inte sämre bilder bara för att andra också fotar fågeln”. Den inställningen säger väldigt mycket om hans personlighet. Björn-Eyvind var nämligen en fantastiskt generös person, om det så var när han bjöd hem mig på fika och vi satt och diskuterade foto, eller när jag för nästan 25 år sedan ringde honom inför mitt första bildföredrag för att fråga om jag fick låna en projektorduk. Jag fick inte bara låna duken; Björn-Eyvind skänkte både duk och stativ, vilka jag fortfarande använder. Faktum är att när jag sedan gick på hans egna föredrag märkte jag att han hade en mindre duk än den han hade skänkt till mig.

Björn-Eyvind Swahn var en ovanligt kunnig och populär föreläsare och under en tioårsperiod var han Sveriges meste föreläsare, med ca 200 föredrag per år. Han hade under 54 år en natursida i lokaltidningarna, vilka var synnerligen populära. Denna spalt skrev han nästan in i det sista, med praktisk assistans av sin särbo Marley Graham och sonen Johan Swahn. Dessutom medverkade han med bilder i en rad tidskrifter och böcker. Han var en av Sveriges mest kända naturfotografer och hade en märklig förmåga att alltid vara på plats när det hände unika saker i naturen. Något av hans sociala och pedagogiska kompetens visade sig även i att han arrangerade många naturresor både inom och utanför landets gränser och hade otaliga foto- och fågelkurser. Det som jag ändå minns mest av Björn-Eyvind var hans fantastiska intresse och nyfikenhet för naturen, och framförallt fåglar. Men det gick inte heller att missa hans varma hjärta. Han samtalade med alla han träffade och kände otroligt många människor. Vännerna var otaliga. Den sista tiden bodde Björn-Eyvind på ett boende, och personalen undrade vad han hade gjort eftersom det ständigt kom folk och hälsade på honom. När jag hälsade på honom på sjukbädden kom vi att prata om himlen. När jag sa att det finns nog fåglar i himlen log han och drömde sig bort…

Seth Nilsson

(Tack till Øyvind Sviland för lån av bild!)